Till minne av Anna, min älskade svärmor
15 maj, 1920 - 11 juli, 2006

Du kämpat så tåligt och länge
Ditt hjärta för alla haft tid
Din hjälpande hand har nu domnat
Vi önskar Dig vila i frid

Nu tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer

Det är tomt, det är mörkt, ett tomrum som gör ont.

Att leva tillsammans med Anna i dessa sexton år som vi fick göra, det är en ynnest, en gåva som jag önskar alla finge uppleva.
Ett sista farväl innebär ofta att man ser tillbaka på tid som gått, tid man fått tillsammans. Och tid var något som Anna var generös med, alltid tog hon sig tid för oss i vår lilla familj, hon hade alltid tid att ge av sig själv.
Anna levde med tunga minnen, svåra umbäranden under andra världskriget satte spår som aldrig någonsin gav vika, många var de stunder då hennes hjärta värkte av sorg över de förlorade år som togs ifrån henne i lägren. Ändå hade hon kraften kvar att ge av sig själv, dela vår vardag, dela glädje och oro. Alla dessa år som vi hade förmånen att ha Anna hos oss i vårt hem har stärkt oss i vår övertygelse om att vi gjorde rätt som inlemmade henne i vårt liv.
Anna, vi saknar dig, jag saknar dig så mycket. Du fattas oss.

"En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna

Din frid skall vara oändlig
så som havet"
Pär Lagerkvist