Fars dag, sed som infördes i Sverige 1931 efter
amerikansk förebild, firas andra
söndagen i november.
Min egen käre far gick hastigt bort vid endast 62 års ålder,
och saknaden blev, och är fortfarande stor.
Han var just en sådan far som jag önskar alla barn fick ha.
Alltid tid över för oss barn, alltid en hjälpande hand,
ja, han fanns där för oss...
Ingen kunde berätta sagor som han, naturen var hans största
inspiration, och en stor sten i skogen kunde inrymma de
mest fantastiska berättelser.
Min
far var en prydlig och mycket stilig man,
och han bar just en sån här hatt, det var mycket viktigt
att den hade den rätta "knycken"...
En fattig man såg sin späde son, som han avlat i lönndom,
stå blek och illa klädd vid inhägnaden till en park,
där friska och fina barn lekte. " Hjälp mig in",
bad gossen sin far utan att känna honom.
Men mannen smekte barnet och gick sörjande sin väg.
När det kort tid därefter sades honom, att sonen dött,
förbannade han sig själv och tänkte:
I evighet må hämndens herre av mig
utkräva straffet för detta barns öde!
"Men har du en lekplats, o konung,
på dina saliga ängar,
där blomstrens eviga honung
sin ånga för barnen strör,
då samlas väl dit att leka
jämväl de klena och bleka
du tog ur armodets sängar
och de som vid jordens parker
stått längtande utanför.
Och går ditt folk att betrakta
ibland de små lustiga vänner,
dem heliga mödrar vakta
och tjänande himmelska mör,
då låt mig stå vid staketet.
Om än som ett ogräs bland hvetet,
och se om min son jag känner;
en stund låt mig stå, fast förkastad,
och lyss om hans skratt jag hör."
Erik Axel Karlfeldt
~Till min far~
"Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.
Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.
Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.
Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.
En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?"
Dan
Andersson
- det var jag
verkligen, jag saknar dig, pappa!