'Jag var på väg hem en kulen dag då jag snavade på en plånbok som någon hade tappat på gatan. Jag plockade upp den och tittade inuti för att se om det fanns något ID-kort så jag kunde kontakta ägaren. Men plånboken innehöll bara några småsedlar och ett skrynkligt brev som såg ut att ha legat i plånboken i många år. Kuvertet var tummat och smutsigt och det enda jag kunde läsa där var avsändaradressen. Jag öppnade kuvertet och hoppades finna någon ledtråd. Sedan såg jag avsändardatumet, - det var avsänt 1924. Brevet var alltså skrivet mer än sextio år tidigare. Det var skrivet med en feminin handstil på ett puderblått papper med en liten blomma i vänstra hörnet. Det var ett "Käre John" brev där det stod att hon inte kunde träffa honom, Michael, mer eftersom hennes mamma förbjöd det. Men hon skrev att hon alltid skulle älska honom. Det var undertecknat Hannah.

Det var ett vackert brev, men det fanns ingen möjlighet att identifiera ägaren av brevet. Kanske skulle jag kunna finna ägaren genom att kontakta telefonbolaget, Michaels adress stod ju på kuvertet.
Jag ringde telefonbolaget och sa: "Detta är en mycket ovanlig fråga. Jag försöker finna ägaren till en plånbok jag funnit. Finns det någon möjlighet att ni kan få tag i ett telefonnummer till den adress som står på kuvertet?"
Hon föreslog att jag skulle tala med hennes chef, som var tveksam till en början, sedan sa hon: "Hm, det finns ett telefonnummer knutet till den adressen, men jag kan inte ge er numret". Hon erbjöd sig vänligt att ringa numret och förklara vad saken gällde och fråga om de ville ta kontakt med mig. Jag väntade några minuter och snart var hon tillbaka i luren.

"Jag har någon som vill tala med er."
Jag frågade kvinnan i andra änden av tråden om hon kände någon vid namn Hannah. 
Hon utropade: "Åh, vi köpte detta hus av en familj som hade en dotter som hette Hannah, men det var trettio år sedan!"
Vet ni möjligen var familjen bor numera?, frågade jag.

"Jag vill minnas att Hannahs mor flyttade till ett äldreboende för några år sedan," sa kvinnan. "Kanske du kan kontakta hemmet för att höra om dom vet var dottern kan finnas?" Hon gav mig numret till pensionärshemmet och jag slog numret!

Där berättade man att den gamla damen hade gått bort några år tidigare men att de hade ett telefonnummer dit de trodde dottern bodde.
Jag tackade dem och ringde. Kvinnan som svarade förklarade att Hannah själv numera bodde på hemmet. Jag började känna allt detta som ett dumt tilltag, varför göra sig så mycket besvär för att finna ägaren av en plånbok som innehöll endast några småsedlar och ett brev som var över sextio år gammalt.

Hursomhelst, jag ringde vårdhemmet där Hannah antogs bo och mannen som svarade sa:
"Javisst bor Hannah här hos oss"
Trots att klockan var tio på kvällen frågade jag om jag fick komma och besöka henne.
"Nja," sa han tveksamt, "hon är kanske kvar i dagrummet och ser på TV."

Jag tackade honom och körde över till hemmet. Nattsköterskan och en vakt tog emot mig i porten. Vi gick upp till tredje våningen i det stora huset. I dagrummet presenterade sköterskan mig för Hannah. Hon var en rar, silverhårig gammal dam med ett varmt leende och en rynka i ögonvrån. Jag berättade om plånboken jag hittat och visade henne brevet. I samma sekund hon såg det puderblå kuvertet med den lilla blomman i vänstra hörnet tog hon ett djupt andetag och sa: "Unge man, detta brev var den sista kontakt jag hade med Michael."

Hon tittade bort för ett ögonblick, djupt försjunken i tankar, sedan sa hon stilla:
"Jag älskade honom så mycket. Men jag var bara sexton år vid den tiden och min mor tyckte jag var alltför ung. Åh, han var så stilig. Han liknade Sean Connery, skådespelaren."

"Ja," fortsatte hon, "Michael Goldstein var en underbar människa. Om du skulle finna honom, tala om att jag tänker på honom ofta. Och," hon tvekade ett ögonblick, bet sig nästan i läppen, "tala om för honom att jag fortfarande älskar honom. 
Vet du," sa hon leende medan hennes ögon fylldes av tårar, "Jag gifte mig aldrig. Jag antar att ingen kunde mäta sig med Michael."

Jag tackade Hannah och tog adjö. Jag åkte hissen ner till första våningen, och när jag stod vid ytterdörren frågade vakten, "Kunde den gamla damen hjälpa dig?" Jag talade om att hon gett mig en ledtråd, att jag åtminstone hade ett efternamn, men att jag kanske skulle lägga ner sökandet ett tag. Jag hade ju tillbringat en hel dag i mitt sökande efter plånbokens ägare.

Jag hade tagit upp plånboken ur fickan, en enkel brun läderplånbok med röda stickningar på sidorna. När vakten såg den sa han: "Hallå, vänta lite! Det där är herr Goldsteins plånbok. Jag skulle känna igen den varsomhelst med den där röda kantstickningen. Han tappar alltid sin plånbok. Jag har hittat den i korridoren minst tre gånger." Vem är herr Goldstein?, frågade jag med darrande stämma?
"Han är en av gamlingarna på åttonde våningen. Det är helt säkert Michael Goldsteins plånbok. Han måste ha tappat den vid en av sina promenader. "

Jag tackade vakten och gick snabbt tillbaka till sköterskeexpeditionen. Jag berättade vad vakten sagt. Vi gick till hissen och åkte upp till åttonde våningen. Jag bad en bön att herr Goldstein skulle vara vaken.

När vi kom upp till åttonde våningen sa sköterskan: "Jag tror han är i dagrummet. Han tycker om att läsa på kvällarna. Han är en förtjusande gammal man."
Vi gick till det enda rum som var upplyst och där satt en man och läste en bok. Sköterskan gick fram till honom och frågade om han förlorat sin plånbok. Den gamle mannen tittade förvånat upp, kände med handen på bakfickan och sa: "Oj, den är borta!"

"Denne vänlige man har hittat en plånbok och vi undrar om det kan vara din?"
Jag räckte plånboken till den gamle mannen och han tittade på den en sekund, sedan log han lättat och sa: "Ja, det är min plånbok! Den måste ha ramlat ut ur fickan i eftermiddags. Jag vill gärna ge er en hittelön."

Nej tack, svarade jag. Men jag måste berätta någonting. Jag läste brevet i hopp om att finna ägaren till plånboken. Hans leende försvann plötsligt. "Ni läste brevet?"

Jag inte bara läste brevet, jag tror jag vet var Hannah finns. Han blev gråblek. "Hannah? Ni vet var hon finns? Hur mår hon? Är hon lika söt som hon var då? Snälla, berätta," bad han.

Hon mår bra, och hon är precis så söt som ni minns att hon var, sa jag stilla.
Han log tillfredsställt och frågade: "Kan ni tala om var hon finns? Jag vill ringa henne imorgon." Han tog tag i min hand och sa: "Min herre, ni ska veta att när jag fick detta brev så tog mitt liv bokstavligen slut. Jag gifte mig aldrig. Jag antar att jag alltid har älskat henne."
Herr Goldstein, sa jag, följ med mig.

Vi tog hissen ner till tredje våningen. Korridoren var mörk och där fanns bara en eller två nattlampor som lyste upp vår väg till dagrummet där Hannah satt ensam och såg på TV. Sköterskan gick fram till henne: "Hannah," sa hon mjukt, pekade mot Michael som väntade tillsammans med mig i dörröppningen. "Känner du denne man?"
Hannah rättade till sina glasögon, tittade ett kort ögonblick, men hon sa inte ett enda ord. Michael sa stilla, nästan viskande, "Hannah, det är Michael. Minns du mig?"
Hon utbrast: "Michael! Det är inte sant! Michael! Det är du! Min Michael!"

Han gick sakta fram till henne och omfamnade henne. Sköterskan och jag lämnade rummet med tårarna rinnande.

Ungefär tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal till kontoret, det kom från vårdhemmet.
"Kan du komma på bröllop på söndag? Michael och Hannah ska gifta sig!"

Det var ett vackert bröllop, alla på vårdhemmet var finklädda. Hannah bar en ljusbeige klänning och hon var så vacker. Michael hade en mörkblå kostym, lång och ståtlig stod han där. 
De bad mig att bli deras marskalk.
De hade fått ett gemensamt rum och om du någon gång skulle vilja se en sjuttiosexårig brud och en sjuttionioårig brudgum uppföra sig som tonåringar, då skulle du sett detta par.
En perfekt avslutning av en kärleksaffär som varat nästan sextio år!'