Till staden styrde hon sin gång,
men hon var ensam och vägen var lång,
och fast hon gick på med väldig fart,
hon börja'  fundera och räkna' snart,
hur mycket hon skulle på äggen förtjäna.
"Det blir ej så lite det vill jag mena.
För äggen här jag nog två kronor får"
hon resonerar där hon går.

"För dem skall jag köpa två hönor, låt se,
med den jag har hemma, har jag då tre.
De tre lägger ägg. Dem säljer jag med,
och snart har jag pengar med besked.
Jag köper tre höns till de tre jag har,
få se, det blir sex! Deras ägg jag tar,
och säljer sen hälften, resten jag spar,
att kläckas till kycklingar rara.

 
Jag får då en hönsgård, tänka sig bara,
när den växer ut, vad jag då skall spara!
En del lägger ägg, en del kläcker ut,
vad jag blir, det tar aldrig slut.
Jag köper två gäss och ett litet får,
och bättre och bättre sen handeln går
med ägg och med höns och med fjäder och ull,
till sist får jag penningpåsen full.

Jag köper en ko, jag köper en gris,
vem vet, kanske två på detta vis?
Och de ynglar av sig, och efter ett år,
har jag gård och folk och kossor och får.
Sen kommer en friare dit i ett nu,
han kysser min hand, och jag blir hans fru,
för han har en gård, som är större än min.
Jag blir så förnäm, så stolt och fin,
jag tål ej minsta struntprat på backen.
Ja, jag skall nog veta att knycka på nacken!"

Och just som hon sa det, gjorde hon de'
på vägen låg äggen,  - klatsch!,  ett, tu, tre!
Med dem hela lyckodrömmen försvann,
och det var nog inte så dumt minsann.

H.C. Andersen, 1805-1875