Till min mamma, i älskat minne bevarad.

~Himlen har ett nummer~

"Jag vill ringa till min mamma.
Jag måste helt enkelt tala med henne.
 Även om det bara är i tre minuter.
Jag vill höra hennes röst. Jag vill höra henne säga till mig:
"Mitt barn! Är det du? Hur mår du? Hur är det med barnen?"

Men jag kan inte ringa till min mamma.
Därför att himlen har inget nummer.
Inte under "H" i telefonkatalogen. Inte ens ett hemligt nummer.
Det är verkligen märkligt...
I dessa avancerade tider med alla smarta knappar och datorer
och satelliter så finns det inte en direktlinje till himlen.
Om jag går för att köpa lite bröd så finns det en kod
man skannar in och genast får man fram priset för brödet
 i kassaregistret.
Men det är omöjligt att få tala med min mor i himlen.

I min förtvivlan hade jag en natt en dröm att
jag ringde himlen och kom fram:
"Kan jag få tala med min mamma?" frågade jag.
"Hon heter Mary Johnston. Bara i tre minuter.....snälla?"

"I vilken avdelning finns hon?" frågade en mjuk röst.

"Avdelning? Hon.....kanske är i stick- och virkavdelningen."
Hennes händer vilade aldrig medan hon såg på tv:n.
Man hörde alltid klickandet av hennes virknålar eller stickor.

Men rösten sade! "Vi har inte en virk- och stickavdelning,
vi är omgivna av Ljuset. Vi  är insvepta i Hans värme."

De bär inga kläder heller. De stickar inte.

"Prova bageriavdelningen då, " sa jag. Naturligtvis.
Hon är antagligen i bageriet.
Efter hennes bortgång tog jag omsorgsfullt hand
om hennes bröd och la i frysen. 
Jag hade inte klarat av att äta upp det.
Jag behöll det... bara...för att se på det.

Men rösten sade: "Vi har inget bageri.
Vi lever på den helige andens frukter."

Jag tystnar för ett tag.
  "Var snäll och försök med trädgårdsavdelningen..."
Vilken trädgårdsmästare hon var! Hon gav mig skott
av jordgubbsplantor som växte till ett överdådigt jordgubbsland!
Hon älskade jorden så mycket, hon var en del av den.

Men rösten svarade: "Vi sår inte och vi planterar inte.
Vi äger redan den eviga skörden."

Rösten fortsatte mjukt: "Vi har körer...."

"Körer?" frågade jag. "Nej, jag vet inte.
 Hon var aldrig särskilt glad i att sjunga."
"Vad finns det mer där?"

Rösten blev inte alls otålig utan sade:
"Det finns också de som sitter vid mästarens fötter."

"Sitter dom bara?" frågade jag nyfiket.
"Jag vet inte, jag såg aldrig min mor bara sitta overksam."

"De sitter och lyssnar till hans röst."

"Åh, ja, där är hon!" utbrast jag jublande.
Jag borde ha tänkt på det. Hon var en god och hängiven lyssnare.
Hon lyssnade alltid med sina ögon, med sitt  ansikte, med hela kroppen

"Kan jag få tala med henne tack?" frågade jag upphetsat.
"Jag är säker på att hon är där"

"Man stör inte de som lyssnar, " svarade rösten mycket mjukt.
"Men om du vill kan du komma och lyssna du också."

Drömmen tog slut.
Men på morgonen medan jag hade min lugna stund med Gud
så kom jag ihåg den igen.
Och medan jag knäböjde så bad jag inte, jag lyssnade.
Han sa att jag kunde lyssna med dem. Och jag lyssnade.
 Och jag hörde en tystnad fylld av frid. En tröstande frid.
I friden kände jag Hans  armar hålla mig hårt.
 Och Hans omfamning kändes som min mors kropp.
Nej, bättre - mer total. Det drev iväg min sorg och längtan.

Jag blev medveten om direktlinjen till himlen.
Den fanns där redan från början.
Även innan människan blev så smart. Linjen som aldrig
avbryts, aldrig blir upptagen. Linjen som är absolut gratis
och för vilken du aldrig får en räkning.
Du behöver inte ens komma ihåg numret.
Därför att himlen är bara en knäböjning ifrån dig."

Denna text har jag översatt från engelskan, författaren okänd.