Detta är en sann berättelse, ett av alla de fruktansvärda människoöden som finns från andra världskriget. Det finns inte många kvar som kan berätta  hur det var, därför ville jag skriva ner detta, vi får aldrig, aldrig nånsin glömma...!.

Hon hade inte en aning om vad som skulle hända, hon hade aldrig gjort något olagligt i hela sitt liv, och inte förstod hon vad hon hade gjort för att bli behandlad så här. Allt dom hemska männen i uniform hade sagt till henne var: "Judeälskare!"

Så småningom kom de fram till högkvarteret, där väntade en ännu hemskare man i uniform, nån slags chef över de andra, det märktes klart och tydligt, dom verkade nästan rädda för sin chef.
"Vad har jag gjort för fel?" frågade den unga kvinnan.
"Du har lierat dig med fiender till vår store ledare", blev svaret. 
Den unga kvinnan förstod inte innebörden av det konstiga ordet, en enkel bondflicka med låg skolutbildning, inte tillhörde det hennes vokabulär. Till sist gick det upp för henne vad hennes brott bestod i, hon hade haft fräckheten att dela med sig av familjens mat till de inte lika lyckligt lottade grannarna, att dom var av judisk börd var inte något som ens fallit henne in att tänka på, det var människor i nöd, punkt, slut.

När hon klev ombord på tåget, tillsammans med många andra, lika förvirrade och rädda som hon själv, så kände hon ett sting i hjärtat, det kändes som om hon såg sin hemtrakt för sista gången, men i övrigt hade hon inte en aning om vad som skulle ske, att hennes liv nu skulle bli mer fasansfullt än hon kunnat föreställa sig.

Efter ankomsten fördes hon, tillsammans med andra kvinnor i olika åldrar, till en barack, väggarna var så tunna så hon kunde se solen skina genom sprickorna. Och nu började fyra års helvete, fyra år av ständig förnedring, skräck och förtvivlan. Hon försökte anpassa sig, grät i tysthet på sin hårda brits under långa nätter. Hörde gråt och skrik från sina medsystrar, och tvingades otaliga gånger att se på
när någon bestraffades för något, ofta påhittat, eller bagatellartade händelser.
Tvingades se hur en lägerkamrat hängdes, eller sköts framför ögonen på de andra. Allt för att visa makt, för att visa "hur det kunde gå".
~
Det var många gånger under dessa år som hon önskade att livet kunde ta slut fort, slippa dessa plågor, slippa tvingas slavarbeta i fabriker som tillverkade mer krigsmateriel, mer förstörelse, mer ångest och död.

Åren gick, en dag var det över. Hon och många av hennes kamrater gick ombord på bussen som förde dom till Sverige, landet där inget krig rådde, där hon så småningom skulle finna lyckan i en man som sakta väckte henne till liv igen, sakta hjälpte henne att återfå tron på ett lyckligt liv och med tiden kom hon att få tillbaka modet att leva, tillsammans med sin käre man och, så småningom, sönerna.

Denna kvinna blev min svärmor, en älskad familjemedlem som jag saknar mycket, vi hade förmånen att leva tillsammans i sexton år, det blev tomt när hon gick bort och tomheten gör sig fortfarande påmind, varje dag.