Att ha en tonåring i huset kan många gånger vara jobbigt och kanske
upplever många föräldrar att man ses som stenålders, mindre vetande och
fullständigt katastrofal. Men vi som gått igenom några stycken tonårsrevolter,
eller minns vår egen, vi vet att det går över. 
Tids nog så blir lugnet återställt.

Något man lär sig är att det förlösande ordet är Kompromissa.
Det innebär inte automatiskt att man ska ge sig, nej då, regler är viktiga 
och bra, det ger barn och ungdomar en känsla av trygghet, en känsla av
att någon bryr sig. Avsaknad av regler har enbart den effekten att 
sonen eller dottern tycker sig vara betydelselös.

Handlar det ibland om att föräldrar nuförtiden är så upptagna med att
"förverkliga" sig själva så barnen kommer på undantag? Låt gå-mentalitet
är allför vanligt numera, det som förr kallades fri uppfostran har kanske
övergått till frihet från uppfostran?

4-åringen: Min mamma kan göra allt!   8-åringen: Min mamma vet massor av saker! Massor! 12-åringen: Min mamma vet nog inte riktigt allt. 14-åringen: Naturligtvis, mamma vet ingenting om det, heller. 16-åringen: Mamma? Hon är hopplöst gammalmodig. 18-åringen: Den där gamla kärringen. Hon är ju totalt ute. 25-åringen: Okej, hon kanske vet lite grann om det. 35-åringen: Innan vi bestämmer oss är det nog bäst att kolla mammas åsikt. 45-åringen: Undrar vad mamma skulle ha tyckt om saken? 65-åringen: Önskar att jag kunde diskutera saken med mamma.