Våren

'Hinner vi med?
Lövet och blommorna lyser på buskar och träd.
Gökarnas läte från skogen går in i vårt öra.
Hinner vi höra?
Dagarna går.
Flitigt och snällt vid vår nödtvungna födkrok vi står
Dovt genom fönstret i Klara hörs bruset av bilar.
Dagarna ilar.
Hinner vi ut?
Snart är violdoften borta och göksången slut
Snabbt skall den redan begynnande fruktblommen sluta.
Hinner vi njuta?'

- Alf Henriksson

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
Karin Boye