~Vårvisa~ (till Annette)

Nu stiger solen högt på himlastegen,
nu vänder vindarna i fåglars sång.
Nu doftar jord och skimrar grönt vid vägen,
Och undret sker. Man märker med en gång
förbluffad att man inte längre fryser,
och har det mörka ändå nått sitt slut?
Då, plötsligt för en står hon där och lyser
och ser så obeskrivligt vacker ut.

Och är du våren vill jag bara be dig:
stå där i solen, stå där jag kan se dig,
och om du vill så låt mig dansa med dig,
och virvla in mig i ditt blonda hår,
och lys igenom skuggorna runt om mig,
det var så längesen nånting bekom mig,
och om du kan tyck bara lite om mig,
för vinternatten var så ond och svår.



Och det är borta mörkrets långa fängsel,
och man är tacksam för att man kan se,
och alla störningar och alla stängsel
blir abstraktioner, som de faktiskt är.
Men verkligheten är en vind från bergen,
en strimma sol i fjolårsvissna ris,
och dalens skymning, smärtsamt blå i färgen,
och vårregn ljumnande mot svartnad is.

Och är du våren vill jag bara be dig…

Nu är det fest och vi är bjudna alla.
Åh, denna nåd! Det händer en gång till!
Och dunkla dok och gråa grubbel falla.
Det går att leva. Ja, än mer; man vill!
Här går en vind från söder. Fåglar bär den.
Och nog är livet svårt. Men sträcket går.
Och dikeskantens blom slår ut i världen,
och det finns hopp igen. Och det blir vår.

Och är du våren vill jag bara be dig…

Publ. med tillstånd av Thorstein Bergman, som
skrivit text och musik till denna underbara visa.
Varmt tack!