~Bjällerklang~
Han svängde trotsigt den fina nacken, 
vår svarte Pluto, och föll i trav, 
och släden slängde och utför backen 
i fläng och flygande bar det av. 
Och rimfrost hängde i ögonbrynen, 
och snöstoft piskade oss i synen, 
och middagshimlen var klar och skön, 
och solen glittrade skarpt mot snön. 

Bakom oss ringlade hela raden 
av unga utsluppna par från staden 
och femton bjällror och vår därtill 
i korus pinglade som besatta 
- jag hörde någon i skogen skratta 
en riktigt flickaktig lustig drill. 
Det var väl, Ekos befängda stämma, 
hon tyckte väl att det lät så bra, 
när någon gäckande hjärteklämma 
slog upp ett klingande hahaha. 

Men vid min sida det ljöd en annan 
och mera spotsk melodi av skratt. 
Vad hon var putslustig, där hon satt, 
med sin förvildade lugg i pannan 
och sin parisiska bäverhatt! 
Det låg en guldglans från Golkonda 
i detta lockiga vilda blonda, 
som flöt med solskenet hop till ett, 
och röd och rosig och väderbiten 
om runda kinder var stackars liten 
av vintervindarnes arga bett. 

Men stackars liten gav frosten katten 
och log åt allt, som i sikte kom. 
Med ögon klarblå som insjövatten 
hon såg sig muntert i livet om. 
Hon klippte knipslugt med ögonlocken, 
gestikulerade med sin muff, 
och då och då genom överrocken 
jag kända varmt en förlupen puff.

Och hennes läppar det var som vin i, 
fast isvind kylde den drycken sval, 
och munnen gick som av Paganini 
en stollig strof ur hans karneval. 
Det regnade som konfekt och nötter, 
det smattrade som på maskerad, 
det traskade som snå nätta fötter 
på piazettan i Marcos stad. 

Det var som flickornas dans på Lido, 
det var som polka, galopp och vals, 
men vad hon sade, det vet Kupido, 
ty jag för min del begrep ej alls. 
Jag tyckte fröken var tokig bara, 
och halvt ironiskt jag hörde på, 
jag var så vis som en man kan vara, 
när han har fyllt sina tjugutvå. 

Men vill man ock hålla sig för god, 
och är man kall som en marmorstod, 
det är ändå något varmt som snuddar 
vid den, som sitter på samma kuddar 
med slikt ett knyte av kött och blod 
och muff och boa och bävermuddar 
och muntert gäckande övermod. 
Ack flickan var som en Leydnerflaska, 
en Voltas stapel, ett batteri 
med starkt elektriska krafter i, 
min vishet brändes till stoft och aska 
av gnistkaskaden, som föll däri. 

Ja det var då - nu ha vintrar snöat 
och höstar regnat och vårar töat 
och somrar bränt med sitt heta sken 
- ja det var då, det är längesen! 
Men varje gång jag hör bjällror sjunga 
och ser, hur hästarnes manar gunga 
och traven stolt genom staden går, 
då känner jag som ett sting i barmen, 
och nedstämd lämnar jag fönsterkarmen 
och tar ett tag om mitt tunna hår. 
Det spökar prat i mitt vänstra öra 
och karnevalen jag tror mig höra, 
som käckt från vinröda läppar sprang, 
när skogen genljöd av bjällerklang.
Av Gustaf Fröding